Den 22 januari förra året, hände något över skogtopparna i Finland. En ängel uppenbarade sig och den hade ett speciellt budskap till de kristna... Hör ett ögonvittne.
http://www.youtube.com/watch?v=fUiHKArHkj4&feature=youtu.be
måndag 27 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
naturen gör Gud synlig
Besseggen, Norge 2011 (1743 möh)
Att få stå mitt i denna fantastiska natur och bara blicka ut över fjällen vittnar om att Gud är större än vi kan förstå! Tänk, att Han har format allt detta vackra. Det klara vattnet.. den dånande forsen.. de mäktiga fjällen som sträcker ut sig så långt ögat kan se...
Efter båtturen över detta klara vatten, fick jag stiga iland. Vandringen börjar mjukt i den gröna omgivningen med fjällen som omsluter från varje sida. Väl uppe på höjden får man vända sig om och bara ta emot allt det vackra som möter blicken... Då kommer dessa ord inom mig:
Ps: 23:2
"Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro..."
Naturen gör Gud synlig...
Med natur som denna, behövs inga ord....
Sölen Norge 2012 (1755 möh)
Att få ta de sista kliven upp på toppen, blicka ut över Guds mäktiga skapelse som breder ut sig med molnen som omsluter från båda sidor... skapar en så mäktig känsla... Tack Herre, för allt det vackra dina händer format...
Att få stå mitt i denna fantastiska natur och bara blicka ut över fjällen vittnar om att Gud är större än vi kan förstå! Tänk, att Han har format allt detta vackra. Det klara vattnet.. den dånande forsen.. de mäktiga fjällen som sträcker ut sig så långt ögat kan se...
Efter båtturen över detta klara vatten, fick jag stiga iland. Vandringen börjar mjukt i den gröna omgivningen med fjällen som omsluter från varje sida. Väl uppe på höjden får man vända sig om och bara ta emot allt det vackra som möter blicken... Då kommer dessa ord inom mig:
Ps: 23:2
"Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro..."
Naturen gör Gud synlig...
Med natur som denna, behövs inga ord....
Att få ta de sista kliven upp på toppen, blicka ut över Guds mäktiga skapelse som breder ut sig med molnen som omsluter från båda sidor... skapar en så mäktig känsla... Tack Herre, för allt det vackra dina händer format...
söndag 5 augusti 2012
rumänien
FCE - Marghita och Caminul Felix - Oradea
Dessa två platser har jag under en veckas tid fått besöka. Ännu en längtan, ännu en dröm har fått se sin verklighet.
Allt var så mycket större än jag väntat mig... Vilken bild man än har, vilken kunskap man än har, så kan inget förbereda en på det man får möta.
Resan började i Marghita i Rumänien. Genom en god vän och evangelist kom jag i kontakt med Barbro och Lars som genom sitt hjärta för de föräldralösa barnen flyttade ner och tog dem till sig. De startade barnhem fyllt med kärlek och omsorg, familjehem, stödboende, hem för barn med speciella behov plus att de gör så mycket för de svaga i samhället. Det är bara hjärta rakt igenom.
Vi fick besöka familjehem där ett kristet par hade tagit till sig flera föräldralösa barn och såg dem som sina. Där fanns kärlek, omsorg och glädje. Något dessa barn aldrig tidigare upplevt...
Stödboendet, där livfulla, härliga ungdomar fick lära sig att stå på egna ben, med allt vad det innebär; skaffa sig arbete, betala hyra, sköta om sitt hem och sig själv...
Glömmer aldrig deras livberättelser och framtidsplaner. Det skar i hjärtat samtidigt som det var fantastiskt att höra dem berätta. Det förflutna, där avsaknaden av kärlek och omsorg, en mättad mage, hade hägrat... Att höra detta gjorde ont djupt inne... Det fantastiska var att höra att de ändå hade framtidsplaner. Trots att de aldrig hade haft någon egen innan, ville de ändå ha familj en dag, men de visste att de var tvugna att jobba för det. Och denna organisation, FCE, gör det möjligt för dem.
Casa Silvia, hemmet för barnen med funktionshinder, som döptes efter den första lilla flicka som fick flytta in där. Minns hennes leende ögon och lekfulla beteende, Silvia... Så mysig. Hon kom fram och ville kramas och tala fastän vi var totala främlingar för henne. Vi kände oss verkligen välkommen.
Äldreboendet... statlig institution som besöks av organisationen. Åh, vad jag bär på människorna där... Unga och gamla med funktionshinder som "fösts ihop" och som skulle kunna ha det så mycket bättre. Mannen utan ben i sin slitna rullstol som jag fick lotsa till kapellet... Den lilla gumman i rullstol med sina svullna ben... Minns hennes tårar då hon ville vi skulle be för något kommande... Detta hem, som kanske för Rumänien var ett bra hem, var för mig sorgligt. Önskar de hade fått vara på ett hem som var anpassat efter deras behov. Önskar de alla hade haft en egen lägenhet. Önskar de alla fått aktiveras med saker de tycker om.
Vi fick även vara med på klubben där det två gånger i veckan hölls andakt, lovsång och där alla barn och ungdomar bara fick träffas och umgås. Det var härligt att få vara delaktig, leka och vara mitt ibland dem.
Även på lägret, som hölls för familjehemsbarnen, var det fullt av lek och aktiviteter. Många glada, spralliga ansikten.
Men vi ville inte bara se allt utan också ge av oss själva. Så en dag var vi i storköket och hjälpte till att skala potatis till ca: 100 stycken. Tjejen från stödboendet, som hade sitt jobb där, uppskattade det verkligen. Men det gjorde mest gott i oss. Att få hjälpa till med så liten kan betyda och ge så mycket.
Också i depån fick vi göra en insatts. Lagret, dit alla gåvor i form av mat, grejer och kläder lämnas, där fick vi göra nytta i några timmar.
Jag ville verkligen göra något för dem när vi var där. Inte bara få se allt utan också visa i handling att vi vill hjälpa. Och det är verkligen saligare att ge än att få.
Tänker på den fattiga mamman i Oradea med sina blinda och synskadade barn som vi fick glädja för ett ögonblick med en slant, kläder, och leksaker. Detta var dock ett jobbigt ögonblick... Hjärtat brast av åsynen av den så intelligenta men blinda pojken. Åh, vad jag bara ville krama om honom och säga till hela den lilla familjen; "Jag har ett bättre hem för er." Tyvärr finns det allt för många som det borde bli sagt till.
Men tack vare Barbro och Lars och deras engagerande hjärtan, är det många barn och ungdomar som får chansen till ett bättre liv. Jag kommer aldrig glömma dessa barn, dessa ungdomar... Gud välsigne dem allihop!
Även i Oradea har ett projekt byggts upp, Caminul Felix. Tyvärr fck vi inte möjlighet att besöka allt men ändå lite. Även här fick vi besöka en familj som bestod av många tidigare föräldralösa barn men som nu har fått en familj. Ett par som också här tagit sig an barn som aldrig haft någon. Dessa barn och ungdomar kändes som nära vänner.
Caminul Felix, som även har en farm med de sötaste kor. De producerar mjölk och ost, inte bara till familjerna utan även utåt.
Innan vi lämnade Caminul Felix fick vi köpa med oss några minnen från kvinnor som blivit upplärda att sy till försörjning. De är verkligen begåvade. Vi fick många fina minnen från den här platsen. Men jag vill se mer...
Dessa båda platser har fått grunden utifrån bultande hjärtan... Hjärtan som slagit för just dessa barn och ungdomar. Vad och var vore dessa människor utan en utsträckt hand...
Även i mitt hjärta har de fått en plats.
Dessa två platser har jag under en veckas tid fått besöka. Ännu en längtan, ännu en dröm har fått se sin verklighet.
Allt var så mycket större än jag väntat mig... Vilken bild man än har, vilken kunskap man än har, så kan inget förbereda en på det man får möta.
Resan började i Marghita i Rumänien. Genom en god vän och evangelist kom jag i kontakt med Barbro och Lars som genom sitt hjärta för de föräldralösa barnen flyttade ner och tog dem till sig. De startade barnhem fyllt med kärlek och omsorg, familjehem, stödboende, hem för barn med speciella behov plus att de gör så mycket för de svaga i samhället. Det är bara hjärta rakt igenom.
Vi fick besöka familjehem där ett kristet par hade tagit till sig flera föräldralösa barn och såg dem som sina. Där fanns kärlek, omsorg och glädje. Något dessa barn aldrig tidigare upplevt...
Stödboendet, där livfulla, härliga ungdomar fick lära sig att stå på egna ben, med allt vad det innebär; skaffa sig arbete, betala hyra, sköta om sitt hem och sig själv...
Glömmer aldrig deras livberättelser och framtidsplaner. Det skar i hjärtat samtidigt som det var fantastiskt att höra dem berätta. Det förflutna, där avsaknaden av kärlek och omsorg, en mättad mage, hade hägrat... Att höra detta gjorde ont djupt inne... Det fantastiska var att höra att de ändå hade framtidsplaner. Trots att de aldrig hade haft någon egen innan, ville de ändå ha familj en dag, men de visste att de var tvugna att jobba för det. Och denna organisation, FCE, gör det möjligt för dem.
Casa Silvia, hemmet för barnen med funktionshinder, som döptes efter den första lilla flicka som fick flytta in där. Minns hennes leende ögon och lekfulla beteende, Silvia... Så mysig. Hon kom fram och ville kramas och tala fastän vi var totala främlingar för henne. Vi kände oss verkligen välkommen.
Äldreboendet... statlig institution som besöks av organisationen. Åh, vad jag bär på människorna där... Unga och gamla med funktionshinder som "fösts ihop" och som skulle kunna ha det så mycket bättre. Mannen utan ben i sin slitna rullstol som jag fick lotsa till kapellet... Den lilla gumman i rullstol med sina svullna ben... Minns hennes tårar då hon ville vi skulle be för något kommande... Detta hem, som kanske för Rumänien var ett bra hem, var för mig sorgligt. Önskar de hade fått vara på ett hem som var anpassat efter deras behov. Önskar de alla hade haft en egen lägenhet. Önskar de alla fått aktiveras med saker de tycker om.
Vi fick även vara med på klubben där det två gånger i veckan hölls andakt, lovsång och där alla barn och ungdomar bara fick träffas och umgås. Det var härligt att få vara delaktig, leka och vara mitt ibland dem.
Även på lägret, som hölls för familjehemsbarnen, var det fullt av lek och aktiviteter. Många glada, spralliga ansikten.
Men vi ville inte bara se allt utan också ge av oss själva. Så en dag var vi i storköket och hjälpte till att skala potatis till ca: 100 stycken. Tjejen från stödboendet, som hade sitt jobb där, uppskattade det verkligen. Men det gjorde mest gott i oss. Att få hjälpa till med så liten kan betyda och ge så mycket.
Också i depån fick vi göra en insatts. Lagret, dit alla gåvor i form av mat, grejer och kläder lämnas, där fick vi göra nytta i några timmar.
Jag ville verkligen göra något för dem när vi var där. Inte bara få se allt utan också visa i handling att vi vill hjälpa. Och det är verkligen saligare att ge än att få.
Tänker på den fattiga mamman i Oradea med sina blinda och synskadade barn som vi fick glädja för ett ögonblick med en slant, kläder, och leksaker. Detta var dock ett jobbigt ögonblick... Hjärtat brast av åsynen av den så intelligenta men blinda pojken. Åh, vad jag bara ville krama om honom och säga till hela den lilla familjen; "Jag har ett bättre hem för er." Tyvärr finns det allt för många som det borde bli sagt till.
Men tack vare Barbro och Lars och deras engagerande hjärtan, är det många barn och ungdomar som får chansen till ett bättre liv. Jag kommer aldrig glömma dessa barn, dessa ungdomar... Gud välsigne dem allihop!
Även i Oradea har ett projekt byggts upp, Caminul Felix. Tyvärr fck vi inte möjlighet att besöka allt men ändå lite. Även här fick vi besöka en familj som bestod av många tidigare föräldralösa barn men som nu har fått en familj. Ett par som också här tagit sig an barn som aldrig haft någon. Dessa barn och ungdomar kändes som nära vänner.
Caminul Felix, som även har en farm med de sötaste kor. De producerar mjölk och ost, inte bara till familjerna utan även utåt.
Innan vi lämnade Caminul Felix fick vi köpa med oss några minnen från kvinnor som blivit upplärda att sy till försörjning. De är verkligen begåvade. Vi fick många fina minnen från den här platsen. Men jag vill se mer...
Dessa båda platser har fått grunden utifrån bultande hjärtan... Hjärtan som slagit för just dessa barn och ungdomar. Vad och var vore dessa människor utan en utsträckt hand...
Även i mitt hjärta har de fått en plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)