Den 22 januari förra året, hände något över skogtopparna i Finland. En ängel uppenbarade sig och den hade ett speciellt budskap till de kristna... Hör ett ögonvittne.
http://www.youtube.com/watch?v=fUiHKArHkj4&feature=youtu.be
måndag 27 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
naturen gör Gud synlig
Besseggen, Norge 2011 (1743 möh)
Att få stå mitt i denna fantastiska natur och bara blicka ut över fjällen vittnar om att Gud är större än vi kan förstå! Tänk, att Han har format allt detta vackra. Det klara vattnet.. den dånande forsen.. de mäktiga fjällen som sträcker ut sig så långt ögat kan se...
Efter båtturen över detta klara vatten, fick jag stiga iland. Vandringen börjar mjukt i den gröna omgivningen med fjällen som omsluter från varje sida. Väl uppe på höjden får man vända sig om och bara ta emot allt det vackra som möter blicken... Då kommer dessa ord inom mig:
Ps: 23:2
"Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro..."
Naturen gör Gud synlig...
Med natur som denna, behövs inga ord....
Sölen Norge 2012 (1755 möh)
Att få ta de sista kliven upp på toppen, blicka ut över Guds mäktiga skapelse som breder ut sig med molnen som omsluter från båda sidor... skapar en så mäktig känsla... Tack Herre, för allt det vackra dina händer format...
Att få stå mitt i denna fantastiska natur och bara blicka ut över fjällen vittnar om att Gud är större än vi kan förstå! Tänk, att Han har format allt detta vackra. Det klara vattnet.. den dånande forsen.. de mäktiga fjällen som sträcker ut sig så långt ögat kan se...
Efter båtturen över detta klara vatten, fick jag stiga iland. Vandringen börjar mjukt i den gröna omgivningen med fjällen som omsluter från varje sida. Väl uppe på höjden får man vända sig om och bara ta emot allt det vackra som möter blicken... Då kommer dessa ord inom mig:
Ps: 23:2
"Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro..."
Naturen gör Gud synlig...
Med natur som denna, behövs inga ord....
Att få ta de sista kliven upp på toppen, blicka ut över Guds mäktiga skapelse som breder ut sig med molnen som omsluter från båda sidor... skapar en så mäktig känsla... Tack Herre, för allt det vackra dina händer format...
söndag 5 augusti 2012
rumänien
FCE - Marghita och Caminul Felix - Oradea
Dessa två platser har jag under en veckas tid fått besöka. Ännu en längtan, ännu en dröm har fått se sin verklighet.
Allt var så mycket större än jag väntat mig... Vilken bild man än har, vilken kunskap man än har, så kan inget förbereda en på det man får möta.
Resan började i Marghita i Rumänien. Genom en god vän och evangelist kom jag i kontakt med Barbro och Lars som genom sitt hjärta för de föräldralösa barnen flyttade ner och tog dem till sig. De startade barnhem fyllt med kärlek och omsorg, familjehem, stödboende, hem för barn med speciella behov plus att de gör så mycket för de svaga i samhället. Det är bara hjärta rakt igenom.
Vi fick besöka familjehem där ett kristet par hade tagit till sig flera föräldralösa barn och såg dem som sina. Där fanns kärlek, omsorg och glädje. Något dessa barn aldrig tidigare upplevt...
Stödboendet, där livfulla, härliga ungdomar fick lära sig att stå på egna ben, med allt vad det innebär; skaffa sig arbete, betala hyra, sköta om sitt hem och sig själv...
Glömmer aldrig deras livberättelser och framtidsplaner. Det skar i hjärtat samtidigt som det var fantastiskt att höra dem berätta. Det förflutna, där avsaknaden av kärlek och omsorg, en mättad mage, hade hägrat... Att höra detta gjorde ont djupt inne... Det fantastiska var att höra att de ändå hade framtidsplaner. Trots att de aldrig hade haft någon egen innan, ville de ändå ha familj en dag, men de visste att de var tvugna att jobba för det. Och denna organisation, FCE, gör det möjligt för dem.
Casa Silvia, hemmet för barnen med funktionshinder, som döptes efter den första lilla flicka som fick flytta in där. Minns hennes leende ögon och lekfulla beteende, Silvia... Så mysig. Hon kom fram och ville kramas och tala fastän vi var totala främlingar för henne. Vi kände oss verkligen välkommen.
Äldreboendet... statlig institution som besöks av organisationen. Åh, vad jag bär på människorna där... Unga och gamla med funktionshinder som "fösts ihop" och som skulle kunna ha det så mycket bättre. Mannen utan ben i sin slitna rullstol som jag fick lotsa till kapellet... Den lilla gumman i rullstol med sina svullna ben... Minns hennes tårar då hon ville vi skulle be för något kommande... Detta hem, som kanske för Rumänien var ett bra hem, var för mig sorgligt. Önskar de hade fått vara på ett hem som var anpassat efter deras behov. Önskar de alla hade haft en egen lägenhet. Önskar de alla fått aktiveras med saker de tycker om.
Vi fick även vara med på klubben där det två gånger i veckan hölls andakt, lovsång och där alla barn och ungdomar bara fick träffas och umgås. Det var härligt att få vara delaktig, leka och vara mitt ibland dem.
Även på lägret, som hölls för familjehemsbarnen, var det fullt av lek och aktiviteter. Många glada, spralliga ansikten.
Men vi ville inte bara se allt utan också ge av oss själva. Så en dag var vi i storköket och hjälpte till att skala potatis till ca: 100 stycken. Tjejen från stödboendet, som hade sitt jobb där, uppskattade det verkligen. Men det gjorde mest gott i oss. Att få hjälpa till med så liten kan betyda och ge så mycket.
Också i depån fick vi göra en insatts. Lagret, dit alla gåvor i form av mat, grejer och kläder lämnas, där fick vi göra nytta i några timmar.
Jag ville verkligen göra något för dem när vi var där. Inte bara få se allt utan också visa i handling att vi vill hjälpa. Och det är verkligen saligare att ge än att få.
Tänker på den fattiga mamman i Oradea med sina blinda och synskadade barn som vi fick glädja för ett ögonblick med en slant, kläder, och leksaker. Detta var dock ett jobbigt ögonblick... Hjärtat brast av åsynen av den så intelligenta men blinda pojken. Åh, vad jag bara ville krama om honom och säga till hela den lilla familjen; "Jag har ett bättre hem för er." Tyvärr finns det allt för många som det borde bli sagt till.
Men tack vare Barbro och Lars och deras engagerande hjärtan, är det många barn och ungdomar som får chansen till ett bättre liv. Jag kommer aldrig glömma dessa barn, dessa ungdomar... Gud välsigne dem allihop!
Även i Oradea har ett projekt byggts upp, Caminul Felix. Tyvärr fck vi inte möjlighet att besöka allt men ändå lite. Även här fick vi besöka en familj som bestod av många tidigare föräldralösa barn men som nu har fått en familj. Ett par som också här tagit sig an barn som aldrig haft någon. Dessa barn och ungdomar kändes som nära vänner.
Caminul Felix, som även har en farm med de sötaste kor. De producerar mjölk och ost, inte bara till familjerna utan även utåt.
Innan vi lämnade Caminul Felix fick vi köpa med oss några minnen från kvinnor som blivit upplärda att sy till försörjning. De är verkligen begåvade. Vi fick många fina minnen från den här platsen. Men jag vill se mer...
Dessa båda platser har fått grunden utifrån bultande hjärtan... Hjärtan som slagit för just dessa barn och ungdomar. Vad och var vore dessa människor utan en utsträckt hand...
Även i mitt hjärta har de fått en plats.
Dessa två platser har jag under en veckas tid fått besöka. Ännu en längtan, ännu en dröm har fått se sin verklighet.
Allt var så mycket större än jag väntat mig... Vilken bild man än har, vilken kunskap man än har, så kan inget förbereda en på det man får möta.
Resan började i Marghita i Rumänien. Genom en god vän och evangelist kom jag i kontakt med Barbro och Lars som genom sitt hjärta för de föräldralösa barnen flyttade ner och tog dem till sig. De startade barnhem fyllt med kärlek och omsorg, familjehem, stödboende, hem för barn med speciella behov plus att de gör så mycket för de svaga i samhället. Det är bara hjärta rakt igenom.
Vi fick besöka familjehem där ett kristet par hade tagit till sig flera föräldralösa barn och såg dem som sina. Där fanns kärlek, omsorg och glädje. Något dessa barn aldrig tidigare upplevt...
Stödboendet, där livfulla, härliga ungdomar fick lära sig att stå på egna ben, med allt vad det innebär; skaffa sig arbete, betala hyra, sköta om sitt hem och sig själv...
Glömmer aldrig deras livberättelser och framtidsplaner. Det skar i hjärtat samtidigt som det var fantastiskt att höra dem berätta. Det förflutna, där avsaknaden av kärlek och omsorg, en mättad mage, hade hägrat... Att höra detta gjorde ont djupt inne... Det fantastiska var att höra att de ändå hade framtidsplaner. Trots att de aldrig hade haft någon egen innan, ville de ändå ha familj en dag, men de visste att de var tvugna att jobba för det. Och denna organisation, FCE, gör det möjligt för dem.
Casa Silvia, hemmet för barnen med funktionshinder, som döptes efter den första lilla flicka som fick flytta in där. Minns hennes leende ögon och lekfulla beteende, Silvia... Så mysig. Hon kom fram och ville kramas och tala fastän vi var totala främlingar för henne. Vi kände oss verkligen välkommen.
Äldreboendet... statlig institution som besöks av organisationen. Åh, vad jag bär på människorna där... Unga och gamla med funktionshinder som "fösts ihop" och som skulle kunna ha det så mycket bättre. Mannen utan ben i sin slitna rullstol som jag fick lotsa till kapellet... Den lilla gumman i rullstol med sina svullna ben... Minns hennes tårar då hon ville vi skulle be för något kommande... Detta hem, som kanske för Rumänien var ett bra hem, var för mig sorgligt. Önskar de hade fått vara på ett hem som var anpassat efter deras behov. Önskar de alla hade haft en egen lägenhet. Önskar de alla fått aktiveras med saker de tycker om.
Vi fick även vara med på klubben där det två gånger i veckan hölls andakt, lovsång och där alla barn och ungdomar bara fick träffas och umgås. Det var härligt att få vara delaktig, leka och vara mitt ibland dem.
Även på lägret, som hölls för familjehemsbarnen, var det fullt av lek och aktiviteter. Många glada, spralliga ansikten.
Men vi ville inte bara se allt utan också ge av oss själva. Så en dag var vi i storköket och hjälpte till att skala potatis till ca: 100 stycken. Tjejen från stödboendet, som hade sitt jobb där, uppskattade det verkligen. Men det gjorde mest gott i oss. Att få hjälpa till med så liten kan betyda och ge så mycket.
Också i depån fick vi göra en insatts. Lagret, dit alla gåvor i form av mat, grejer och kläder lämnas, där fick vi göra nytta i några timmar.
Jag ville verkligen göra något för dem när vi var där. Inte bara få se allt utan också visa i handling att vi vill hjälpa. Och det är verkligen saligare att ge än att få.
Tänker på den fattiga mamman i Oradea med sina blinda och synskadade barn som vi fick glädja för ett ögonblick med en slant, kläder, och leksaker. Detta var dock ett jobbigt ögonblick... Hjärtat brast av åsynen av den så intelligenta men blinda pojken. Åh, vad jag bara ville krama om honom och säga till hela den lilla familjen; "Jag har ett bättre hem för er." Tyvärr finns det allt för många som det borde bli sagt till.
Men tack vare Barbro och Lars och deras engagerande hjärtan, är det många barn och ungdomar som får chansen till ett bättre liv. Jag kommer aldrig glömma dessa barn, dessa ungdomar... Gud välsigne dem allihop!
Även i Oradea har ett projekt byggts upp, Caminul Felix. Tyvärr fck vi inte möjlighet att besöka allt men ändå lite. Även här fick vi besöka en familj som bestod av många tidigare föräldralösa barn men som nu har fått en familj. Ett par som också här tagit sig an barn som aldrig haft någon. Dessa barn och ungdomar kändes som nära vänner.
Caminul Felix, som även har en farm med de sötaste kor. De producerar mjölk och ost, inte bara till familjerna utan även utåt.
Innan vi lämnade Caminul Felix fick vi köpa med oss några minnen från kvinnor som blivit upplärda att sy till försörjning. De är verkligen begåvade. Vi fick många fina minnen från den här platsen. Men jag vill se mer...
Dessa båda platser har fått grunden utifrån bultande hjärtan... Hjärtan som slagit för just dessa barn och ungdomar. Vad och var vore dessa människor utan en utsträckt hand...
Även i mitt hjärta har de fått en plats.
söndag 22 juli 2012
fikakyrkan
Ur ett varmt hjärta föddes iden till fikakyrkan. Att under den helg, då det är som stökigast, högljudt och alkoholen flödar bland ungdomar, få finnas där för människor och betjäna dem med Guds ord.
Iden var från början att ha ett stånd bland alla andra och servera gratis fika, dela ut kristen literatur, vittna för människor om Jesus... Det blev allt detta men, och så mycket mer...!
Då arrangörerna sa nej till gratis fika föddes en ny ide. Människor fick lägga en frivillig gåva och allt de gav skulle gå till Rumänien!
Rumänien.. där har mitt hjärta varit i flera år.. en längtan ska nu få bli stillad.. för en liten stund.
Genom en god vän, en evangelist och en stor välsignelse från Gud, ska jag äntligen få se mitt Rumänien. Få möta de föräldralösa barnen. Få skymta drömmen bakom denna längtan i mitt bröst.
Men vi fick inte bara samla in pengar till Rumänien. Vi fick betjäna människor genom att bara finnas där, samtala med människor med helt olika bakgrunder, lyssna till människor som öppnade upp sig och talade utifrån sitt hjärta. Det berörde så att höra hur många fyllde tomrummet inom sig med alkohol och hur dåligt många mådde.
I två dagar, kvällar och nätter blev vi rikligt välsignade. På ett nytt sätt fick jag se dessa människor, hur Gud ser dem. Att de är så värdefulla och älskade och att Gud inte vill något hellre än att de ska komma och låta Honom ta hand om dem.. Jag fick uppleva en sån nöd för dessa människor som jag inte känt tidigare.
Det blev en sån otrolig atmosfär den sista natten när vi vandrade bland de fulla ungdomarna och samtalade med dem. Jag vill verkligen vara apostel i mitt eget land igen!
Om Jesus steg ned och synligt vandrade bland människor, vart skulle Han då vara?
Iden var från början att ha ett stånd bland alla andra och servera gratis fika, dela ut kristen literatur, vittna för människor om Jesus... Det blev allt detta men, och så mycket mer...!
Då arrangörerna sa nej till gratis fika föddes en ny ide. Människor fick lägga en frivillig gåva och allt de gav skulle gå till Rumänien!
Rumänien.. där har mitt hjärta varit i flera år.. en längtan ska nu få bli stillad.. för en liten stund.
Genom en god vän, en evangelist och en stor välsignelse från Gud, ska jag äntligen få se mitt Rumänien. Få möta de föräldralösa barnen. Få skymta drömmen bakom denna längtan i mitt bröst.
Men vi fick inte bara samla in pengar till Rumänien. Vi fick betjäna människor genom att bara finnas där, samtala med människor med helt olika bakgrunder, lyssna till människor som öppnade upp sig och talade utifrån sitt hjärta. Det berörde så att höra hur många fyllde tomrummet inom sig med alkohol och hur dåligt många mådde.
I två dagar, kvällar och nätter blev vi rikligt välsignade. På ett nytt sätt fick jag se dessa människor, hur Gud ser dem. Att de är så värdefulla och älskade och att Gud inte vill något hellre än att de ska komma och låta Honom ta hand om dem.. Jag fick uppleva en sån nöd för dessa människor som jag inte känt tidigare.
Det blev en sån otrolig atmosfär den sista natten när vi vandrade bland de fulla ungdomarna och samtalade med dem. Jag vill verkligen vara apostel i mitt eget land igen!
Om Jesus steg ned och synligt vandrade bland människor, vart skulle Han då vara?
fredag 22 juni 2012
den dagen
Vart du än är, vad du än gör,
så älskar jag dig.
Tiden kommer, tiden går,
endast Herren styr dess lagar.
Dig vill jag älska i vinter och vår,
i alla min levnadsdagar.
Min hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt,
och aldrig jag lämnar det åter.
Din lycka är min,
min lycka är din.
Och gråter är min,
när du gråter.
Vart du än är, vad du än gör,
så är det faktiskt så att jag älskar dig.
onsdag 20 juni 2012
2 Kor. 12:9-10
"Men han svarade; "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när de är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark."
Det är när vi inser vår svaghet som vi ödmjukar oss och faller ner och överlåter allt till Herren. Först då kan Han bryta ner oss, förvandla oss och sen bygga upp något nytt.
Och det är hit Gud vill att vi ska komma. Att vi ska inse att vi inte klarar nåt själv utan överlåter allt till Honom, så Han får ta över.
Att vi ska inse vår svaghet och att vi inte förmår något i egen kraft. Men att det vi inte klarar, det klarar Herren. Själv förmår jag inget, men Han förmår. Så allt förmår jag i Honom som giver mig kraft.
Så i vår svaghet visar Han sin styrka. Att Han förmår det vi inte klarar. "Ty när jag är svag, då är jag stark."
Det är som med de tio budorden. Herren gav inte lagen till människorna för att de skulle hålla den utan för att de skulle bryta den. Vi kan i egen kraft försöka klara allt vad lagen säger men förr eller senare faller vi. Och har vi fallit på en sak har vi fallit på allt.
Herren vill att vi ska inse detta, att vi inte kan klara nåt i egen kraft utan behöver Honom. Hans nåd som Han utgöt till alla då Jesus dog i vårt ställe. Vi får nåd då vi överlämnar oss själva till Herren.
Och att få komma inför Herren i överlåtelse är bara ren nåd! Så var vore vi utan den... Herren säger; "Min nåd är allt du behöver..."
Nåd
Din nåd, är dyrbar o Gud,
Din nåd...
Din nåd, är dyrbar o Gud,
Din nåd...
Du är livets källa,
i Ditt ljus ser vi ljus...
Du är livets källa,
i Ditt ljus ser vi... ser vi ljus...
Det är när vi inser vår svaghet som vi ödmjukar oss och faller ner och överlåter allt till Herren. Först då kan Han bryta ner oss, förvandla oss och sen bygga upp något nytt.
Och det är hit Gud vill att vi ska komma. Att vi ska inse att vi inte klarar nåt själv utan överlåter allt till Honom, så Han får ta över.
Att vi ska inse vår svaghet och att vi inte förmår något i egen kraft. Men att det vi inte klarar, det klarar Herren. Själv förmår jag inget, men Han förmår. Så allt förmår jag i Honom som giver mig kraft.
Så i vår svaghet visar Han sin styrka. Att Han förmår det vi inte klarar. "Ty när jag är svag, då är jag stark."
Det är som med de tio budorden. Herren gav inte lagen till människorna för att de skulle hålla den utan för att de skulle bryta den. Vi kan i egen kraft försöka klara allt vad lagen säger men förr eller senare faller vi. Och har vi fallit på en sak har vi fallit på allt.
Herren vill att vi ska inse detta, att vi inte kan klara nåt i egen kraft utan behöver Honom. Hans nåd som Han utgöt till alla då Jesus dog i vårt ställe. Vi får nåd då vi överlämnar oss själva till Herren.
Och att få komma inför Herren i överlåtelse är bara ren nåd! Så var vore vi utan den... Herren säger; "Min nåd är allt du behöver..."
Nåd
Din nåd, är dyrbar o Gud,
Din nåd...
Din nåd, är dyrbar o Gud,
Din nåd...
Du är livets källa,
i Ditt ljus ser vi ljus...
Du är livets källa,
i Ditt ljus ser vi... ser vi ljus...
tisdag 29 maj 2012
fredag 24 februari 2012
för Gud är ingenting omöjligt
"Jag vill ut i världen och verka för Gud"
Ja, det här är en längtan som legat och grott inom mig en tid.. Att jag känner att jag vill UT...!
En del i den längtan har varit och är fortfarande att åka ut och få vara med på missionssfältet. Men barnen finns där med, dom ligger nära mitt hjärta och påminner mig om vad jag vill göra, vara där dom är.. Dessa små barn, föräldralösa.. utelämnade.. Men värda så mycket kärlek och uppmärksammhet.
Och nu, har jag fått följa med ut och sett allt detta. Men "problemet" är bara att jag vill ha mer. Att vara ute kändes som att komma hem... Längtan blev för ett kort ögonblick stillad. Men väl på hemmaplan igen gör den sig påmind. Herren lägger ner olika saker i oss och när vi går med Honom så visar sig vår uppgift. Längtan att verka för Herren, när vi går med Honom, ligger inte på hjärtat för intet. Han lägger saker där. Och jag vet vad Han har lagt på mig.
Missionsrresan till Tanzania och Kenya... Jag lämnade en bit av mitt hjärta där. Åh vad jag längtar tillbaka.. Dessa underbara människor, den otroligt vackra och varma miljön, barnen.. vars ansikte finns inom mig.
Den otroliga öppenhet som finns där, inte minst för evangelium. Tänker på dagen då tillfälle gavs att vittna för ungdomarna, om vad Jesus gjort. Tänker på alla de människor som efter möten strömmade fram för frälsning. Alla de som blev helade från sjukdomar. Den lilla flickan som efter att ha kommit fram för förbön tre gånger, fick sin syn tillbaka! Tänker på de små barnen vi fick lägga händerna på och be för.. Hur är det möjligt att inte gråta ut välsignelse för dessa barn..? det kommer jag nog aldrig få veta. Precis just där, blev mitt hjärta för barnen synlig, till och med för mig.
Barnhemsbarnen... som har mist allt men ändå har ett strålande leende på läpparna, dom lyser verkligen. Men hur söta och goa och bedårande de än var, så var det svårare än jag väntat mig, att se lidandet bland många... På barnhemmet för de handikappade brast något inom mig. Dessa barn som för många är glömda... hos mig kommer de aldrig bli det...
Efter en glimt av en dröm, men en verklighet, och en för tillfället stillad längtan, vill jag ha mer... Jag vill ha mer... Föralltid fast i det som ligger på mitt hjärta...
Men jag hoppas verkligen att jag också får vara med och verka i Sverige, för även där/här finns en längtan att verka för Herren. Jag längtar efter att få evagelisera i mitt land. Om det är något land i världen som behöver missioneras så är det väl ändå här! Jag vill ut och vittna bland människor, där de är, i deras miljö. Vill vi nå människor i vårt egna land, behöver vi kliva ut ur våra lokaler och ta evangelium in i miljöer där vi annars inte vistas. För där är människorna. Människorna som söker, letar och längtar efter sanningen. Det är vår uppgift att ge den till dem, om jag minns Jesus rätt; "Gå ut och gör allt folk till lärjungar"
Jag vill vara apostel i mitt egna land, Sverige behöver få höra om Jesus... Vill du vara med vid fronten?
Ja, det här är en längtan som legat och grott inom mig en tid.. Att jag känner att jag vill UT...!
En del i den längtan har varit och är fortfarande att åka ut och få vara med på missionssfältet. Men barnen finns där med, dom ligger nära mitt hjärta och påminner mig om vad jag vill göra, vara där dom är.. Dessa små barn, föräldralösa.. utelämnade.. Men värda så mycket kärlek och uppmärksammhet.
Och nu, har jag fått följa med ut och sett allt detta. Men "problemet" är bara att jag vill ha mer. Att vara ute kändes som att komma hem... Längtan blev för ett kort ögonblick stillad. Men väl på hemmaplan igen gör den sig påmind. Herren lägger ner olika saker i oss och när vi går med Honom så visar sig vår uppgift. Längtan att verka för Herren, när vi går med Honom, ligger inte på hjärtat för intet. Han lägger saker där. Och jag vet vad Han har lagt på mig.
Missionsrresan till Tanzania och Kenya... Jag lämnade en bit av mitt hjärta där. Åh vad jag längtar tillbaka.. Dessa underbara människor, den otroligt vackra och varma miljön, barnen.. vars ansikte finns inom mig.
Den otroliga öppenhet som finns där, inte minst för evangelium. Tänker på dagen då tillfälle gavs att vittna för ungdomarna, om vad Jesus gjort. Tänker på alla de människor som efter möten strömmade fram för frälsning. Alla de som blev helade från sjukdomar. Den lilla flickan som efter att ha kommit fram för förbön tre gånger, fick sin syn tillbaka! Tänker på de små barnen vi fick lägga händerna på och be för.. Hur är det möjligt att inte gråta ut välsignelse för dessa barn..? det kommer jag nog aldrig få veta. Precis just där, blev mitt hjärta för barnen synlig, till och med för mig.
Barnhemsbarnen... som har mist allt men ändå har ett strålande leende på läpparna, dom lyser verkligen. Men hur söta och goa och bedårande de än var, så var det svårare än jag väntat mig, att se lidandet bland många... På barnhemmet för de handikappade brast något inom mig. Dessa barn som för många är glömda... hos mig kommer de aldrig bli det...
Efter en glimt av en dröm, men en verklighet, och en för tillfället stillad längtan, vill jag ha mer... Jag vill ha mer... Föralltid fast i det som ligger på mitt hjärta...
Men jag hoppas verkligen att jag också får vara med och verka i Sverige, för även där/här finns en längtan att verka för Herren. Jag längtar efter att få evagelisera i mitt land. Om det är något land i världen som behöver missioneras så är det väl ändå här! Jag vill ut och vittna bland människor, där de är, i deras miljö. Vill vi nå människor i vårt egna land, behöver vi kliva ut ur våra lokaler och ta evangelium in i miljöer där vi annars inte vistas. För där är människorna. Människorna som söker, letar och längtar efter sanningen. Det är vår uppgift att ge den till dem, om jag minns Jesus rätt; "Gå ut och gör allt folk till lärjungar"
Jag vill vara apostel i mitt egna land, Sverige behöver få höra om Jesus... Vill du vara med vid fronten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)